Oooookey, ännu en natt fylld av mitt undermedvetnas smått bisarra kaleidoskåp av bilder, historier och totalt obegripliga äventyr;

Vandrade runt i en totalt öde stad som jag *tror* var Halmstad, men det fanns inga människor eller djur över huvud taget. Samma känsla som jag har i vaket tillstånd just nu, att vara lite utanför verkligheten, var många gånger starkare och nästan omöjlig att ignorera. Efter ett uppehåll där jag inte kommer ihåg vad som hände, fick jag reda på att det faktiskt varit den känslan ihop med min eskapism som gjort att jag "knuffats ut" ur vår vanliga dimension/verklighet/rum-tid, och istället hamnat i det mellanstadie som de döda tydligen vandrar i innan de kommer vidare, var nu "vidare" skulle vara för någonstans...Konstigt nog var det aldrig skrämmande eller obehagligt, utan bara lite främmande.

Lite senare gled detta över i nåt slags skogslandskap där jag först letade efter sagoväsen, för att sedan försöka undvika dom och tillslut tappade bort mig i ett enormt träsk.

Ytterligare lite senare, precis innan väckarklockan ringde hörde jag för tredje natten på kort tid samma grova, lite raspiga röst säga åt mig (oss?) att: "Stäng av maskinerna!" denna gång sa han/den det på svenska, och det lät ännu mer bråttom och viktigt.

Någon försöker säga mig någonting, men be damned om jag kan komma på VAD!?  

Satt och undrade för mig mig själv hur i helvete man kan vara oktober-deppig och totalt asocial och...utanför...i brist på andra ord i det här trots allt underbara vädret...

Säg efter mig: Hooray för internet;

Två svar på frågan:

1.

U.S National Library of Medicine:

"Some people experience a serious mood change when the seasons change. They may sleep too much, have little energy, and crave sweets and starchy foods. They may also feel depressed. Though symptoms can be severe, they usually clear up." When the depressive symptoms occur in summer rather than winter, the condition is often referred to as reverse seasonal affective disorder (RSAD) and may include some feeling of anxiety"

Underbart upplyftande att få bekräftat, right?

Seasonal Affective Disorder, min trogna vän (?) med världens mest passande förkortning :/

Och vad är den vetenskapens råd och svar på detta? Jo, det finns i följande underbara sångtext. Läs och njut av:

Firewater - "Psychopharmacology"

Ur fas med verkligheten igen.

Det är fantastiskt om än kallt vårväder, och gårdagskvällens nästan milslånga promenad i strålande sol var helt gudomlig, men det är något som inte stämmer. 

 Känner mig som... tja, som en gammal film där textningen inte är riktigt synkroniserad med ljud/bild. Inte första gången, men inte mindre obehagligt för det. Det ska finnas någon flashig psykiatrisk term för den kroniska varianten av det här, men hittar den givetvis inte just nu. Typiskt.

Är mest rädd för att det är ett tecken på att min depression är påväg tillbaka. Har kunnat hålla denna kroniska följeslagare på avstånd det senaste året, och vill *inte* hamna där igen.  

Brukar oftast landa i det här smått bisarra känsloläget efter att ha legat sömnlös ett par, tre nätter i sträck... vilket jag för en gångs skull inte har gjort. Andra alternativet är att mitt dröm-arbete (dagbok - nattbok? -  och djuptolkning) börjar få samma "biverkningar" i brist på bättre ord som förra gången jag verkligen tog tag i det, och att drömvärldens icke-realism börjar färga av sig.

Är det ens möjligt, förresten?

Nevermind.

Jag har inte mycket till liv på dagarna, och nätternas äventyr är - om än ofta sjukt obehagliga - den närmaste möjligheten jag har till nåt som påminner om intressanta upplevelser.

Perdurabo! Jag *skall* uthärda.

Har ingen större lust att lägga ner arbetet nu när jag äntligen börjar komma ihåg mer och mer av mina drömmar och de dessutom  börjar bli (skrämmande) intensiva fenomen för alla sinnen.

Om den här o-synkade känslan stannar kvar finns väl risken för att man blir galen på riktigt... men hellre psykotisk än uttråkad, tror jag. 

My geekness, it´s overwhelming!

Sweeney Todd-kostymen jag pratat om i ett oar tidigare inlägg fastnade på kort, så varför inte visa upp detta konstverk, denna magnifika reproduktion?

Well...det var i alla fall skoj ;)

Nu återstår bara att hitta en snygg kopia av kniven han har i filmen, i övrigt så är det nog klart. 

Kick Ass! "Reaper´s Gale", nya delen av Steven Eriksons episka fantasy-serie, kom idag. 1300 sidor ren extas.

Hemlox = Happy :)

Eller episk, förresten?

Läs: Så jävla ofattbart stor, magnifikt komplicerad, hysteriskt invecklad och praktfull världsskildring där till och med huvudpersoner kan dö, och med en story som man inte under några omständigheter kan förklara utan att själv skriva runt 1000 sidor. Malazan-serien är i relation till "episk", vad en atombomsexplosion är i relation till en 5-öres smällare...

Och just det ja...

Ruskigt skum dröm i natt; vaknade 3 gånger nästan direkt efter varandra av att en barsk, lite skorrande mansröst sa "Turn off the machines!", och lät som om det var något jätteviktigt som måste göras omedelbart.

 WTF?

Hemloxen är helt klart inte släkt med Duracell-kaninen.

Helgen har tagit ut sitt pris, och mina batterier är definitivt och totalt slut. Sällan har en måndagsmorgon varit mindre lockande att uppleva, trots de mäkta förvånande 10 timmarna komaliknande sömn i natt...något jag inte upplevt på jag-vet-inte-hur länge, men som ändå inte verkar ha hjälpt särskilt mycket.

Planen för dagen var 5 sidors analys att få färdigskriva, men det målet ligger för till fället, tja, vi kan väl säga att det ligger ganska långt borta :/

Av någon orförklarlig anledning så är identitets-teorier inte särskilt lockande när det känns som om hjärnan tagit semester och ringt in en vikarerande kopia av blöt bomull.

Meh...can´t brain today. I has the dumb

Ye Gods....Hemloxen är sliten!

Nyss hemkommen från kort men intensiv helg i Göteborg, och försöker samla ihop resterna av medvetandet, plåstra om skoskavda fötter och slöa bort träninsgvärken från massivt dansgolvstudsande.

Virrade omkring på blåsiga storstadsgator i sällskap med Azale på jakt efter bokaffärer, secondhand-kläder och det perfekta fiket...av vilket endast det senaste uppnådes. Men som det uppnåddes! Världens mysigaste/skummaste lilla källare med livsfarliga trappor, soffor och fallfärdiga bord och stolar lite slumpmässigt utsatta..och kakor.

Kakor av Guds nåde.

Kakor som skulle gjort Marie Antoinette nöjd, till och med.

Bröd? nej tack...låt oss äta decimetertjock kladdkaka med vispgrädde och starkt kaffe till.

Cookies = Love

Stärkt av socker, choklad och koffein bar det iväg till lyan för mat, förfestfixande och tillsnyggande av oss själva, och i brist på bättre testades cosplay-projektet med min Sweeney Todd-kostym, och blev över förväntan bra! Kändes något dumt att rocka loss till VNV Vation på Monochromes dansgolv i den sviden, men det var det lätt värt!

Värt var också klubben i sig.

Har hört massor med negativt om stället, så förväntningarna var rätt låga, men blev å andra sidan då positivt överraskad. Har inte dansat/studsat/röjt/yrt omkring så mycket, eller till så bra musik, sedan gamla kårpuben här i stan lades ner för ett antal (5, 6, 7 ?) år sedan.

Något dum idé at ha hyfsat nya kängor på sig en sådan kväll, dock.

Nåja, blev dom inte inbrytna och uppmjukade av gårdagen så blir dom det aldrig och så vansinnigt illa är det inte.

Och nu blir det ryggläge i tv-soffan med Hedwig and the Angry Inch och Rocky Horror Picture Show resten av dagen för hemloxen. Kultfilm och onyttigheter är enda vettiga sättet att spendera en avslagen söndag.

Tills vidare,

C.

I Göteborg.

Ruskigt onykter.

"Monochrome" om ett par timmar.

Rapport följer om ett dygn eller så.

Off to drink i go!