Night. O you whose countenance, dissolved
in deepness, hovers above my face.
You who are the heaviest counterweight
to my astounding contemplation.

Night, that trembles as reflected in my eyes,
but in itself strong;
inexhaustible creation, dominant,
enduring beyond the earth's endurance;

Night, full of newly created stars that leave
trails of fire streaming from their seams
as they soar in inaudible adventure
through interstellar space:

how, overshadowed by your all-embracing vastness,
I appear minute!---
Yet, being one with the ever more darkening earth,
I dare to be in you.

:::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
Rainer Maria Rilke, trans. Albert Ernest Flemming

Heads up!

Skulle en tröja med texten "Lucifer is my guiding light" vara

1: Vitsigt och lite intellektuellt?

2. Löjligt?

3: För obskyrt och obegripligt?

Ok Hemloxen - titta inte på japansk splatterfilm innan läggdax.

Ichi the Killer var förvisso en... intressant... film, men drömmarna den

gav lite väl märkliga för att det skulle vara riktigt roligt.

Jag hade själv fått ett "glasgow smile" likt Kakihara i ovan nämnda film

utan att ens veta hur det gick till, vilket gav en rätt fräck effekt,

men gjorde det fullständigt omöjligt att dricka té utan

att hälften hamnade i knäet.

Strax därefter satt jag i en väldig ångest över att jag fått i uppdrag att skriva en nytolkning av Lautremonts "Maldorors Sånger"... vilken jag, bör förtydligas,inte ens har läst i vaket tillstånd. Sannolikt kom kopplingen till detta in i drömmen på grund av en konstnär jag gillar, som målat scener ur Lautremont (bl.a. en bild av Maldoror med kinderna uppskurna i sagda Glasgow-smile), de Sade och andra skumma författare.

My subconscious, let me show you it.

Spirit of tea

fragrance of green

a drop of gold

honey sweeter than true love´s kiss;

shapes in the steam

my company here

alone, but not.

Spirit of tea

bring me through

these times

colder than the Devils heart

and light the path

my mind wanders

[Copyright. Stjäl, och du kommer att ångra det]

Summers´ End;

winds that bite, no longer soothing

a frailty of leaves and hearts;

both now red,

no longer sheltered by warmth

but  exposed,

fragile.

Summers´ End;

the final harvest, the final sun

a ripening of fruit and feelings;

both now precious,

no longer to be left untroubled

but valued,

refined.

Summers´ End;

the days go by, the nights walk slowly

a darkening of sky and senses;

both now terrible

but also hiding their treasures

not feared,

enjoyed.

Summers´ End;

Let your killing frost bring life anew.

[Som vanligt gäller Copyright,

och jag äter din förstfödda om du stjäler mina ord]

...höstnatten passerade precis.

En ganska märklig känsla att för första gången den här säsongen behöva släpa sig upp ur sängen, stänga sovrumsfönstret och hämta en extra filt.

Jag tycker om hösten;

En respit från sommarvärmen jag visserligen *också* tycker om, men inte riktigt klarar av. 

En idé om att det är slut på den enkla och roliga, och dags att ta tag i sig själv om man ska kunna överleva vintern. Nu behöver jag ju varken ut och jaga mammut eller samla in det sista av skörden, men jag tror att det är någon form av genetiska minnen som sparkas igång när temperaturen sjunker.

... och sen kommer den.

En känsla av... inte sorg, inte depression.

Melankoli.

En känsla och en tid av fördragna gardiner, av morgonpromenader med stigarna täckta  av löv i färger så intensiva att det nästan inte borde vara möjligt, följt av kannor med rykande thé och filtar av såväl ylle som nedstämdhet.

En känsla av ensamhet både vald och påtvingad; bitterljuv.

En känsla av... inte sorg, inte depression.

Melankoli.

Det är den jag är, och Ganesh vare nådig så överlever jag detta året också.

.

.