...och nu vill jag måla om någonting i lägenheten.

Jag har varken råd, tid eller energi till att dra igång ett sånt projekt igen, men någon liten receptor i min hjärna börjar mata ut kommandon om rollers, maskeringstejp och nyanser av vitt.

*twitch*

January woes;

neverending tormentor

be gone now, will you?

...och det så långt min kreativitet sträcker sig.
Överarbetad, trött, huvudvärk.

Väck i slutet av april, tack.

Utöver drömvärlden och mina äventyr däri händer inte mycket.

Fortfarande överhopad med jobb och övertid i stort sett varje dag.

Fortfarande förvirrad, periodvis kreativ och stundtals även något social.

 

Fortfarande…

  …fortfarande jävligt trött på att vara ensam. 

Finns det verkligen inga andra hyfsat (ut)bildade mer-eller-mindre-seriösa akademiker som tränar - eller åtminstone uppskattar - kampsport, som spelat rollspel sedan 80´talets "Drakar och Demoner" utan att för den skull blivit galna och/eller djävulsdyrkare (tack för den, Hem & Skola...) och som kunnat överleva i gayvärlden utan att fastna för de skrämmande stereotyperna om schlagermusik och otrohet?

Någon som kan få en rödvinsdiskussion att gå från Freud, via cybernetik och animé, till vilken av Star Wars-filmerna som faktiskt är bäst, och lika gärna rockar loss i lera och damm på festivaler som klär upp sig till tänderna för en kväll på valfri synthklubb?

Någon som likaså inser att ett skräckfilms-marathon kan vara en perfekt höstnatt, och att det inte finns något som heter ”för mycket verklighetsflykt”. Någon som får mig att stå ut med alla andra.
Som förstår att man ibland bara vill ställa sig på ett berg och skrika druckna hädelser mot skyarna, utmana gudarna att göra sitt värsta… och smått besviken vandra hem igen utan vare sig blixtnedslag eller brinnande buskar.

Någon… som inte är riktigt som alla andra.

Som går ensam i gränslandet mellan sol och skugga med tankarna målade som en perfekt chiaroscuro, utan att fastna i klichéer.

Som sitter på café och dricker Earl Grey tills händerna skakar av koffeinet och den blygrå himlen inte längre känns som en blöt yllefilt runt själen. Någon som…    

… sannolikt inte finns.

… och i natt sålde jag min lägenhet till en kollega på jobbet.

Detta är lite märkligt, då jag bor i hyresrätt och rent fomellt inte kan sälja den, och dessutom lite läskigt då ja - precis när alla papper var underskrivna - kom på att jag inte hade skaffat mig en ny bostad.

Ok; tydligare allmän-ångest-och-oro symbolik kan man nästan inte hitta.

Sorry, kära läsare, men det är inte alltid underhållande absurditeter från Hemlox´ undermedvetna.

Ännu mer nattliga eskapader, denna gång av den lite mer obehagliga varianten.

 

Som så många andra nätter var jag ute och gick i Halmstad, och lyckades promt irra bort mig å det grövsta. Efter långa irrande vägar och skogsstigar lyckas jag klättra up på en mycket hög och smal klippa där jag får lite utsikt, och ser att de landmärken jag känner igen i stan (Högskolan och Trade Center) ligger vad som ser ut att vara tiotals mil bort.

 

På något sätt är jag hemma igen, och bestämmer mig för att tillsammans med en god vän (som IRL inte bor i stan längre) ge mig ut på samma promenad och se vad det var som gjorde att jag kom bort mig så totalt. Miljön ändras från de snöiga skogarna där jag nyss var ensam, till ett träsk eller någon slags våtmark vid botten av höga kullar som är misstänkt lika de skotska högländerna, och vi måste hela tiden anstränga oss för at inte ramla ner i vattnet eller sjunka helt.

Värre blir det när vi upptäcker att vi är förföljda av massor av folk, som visar sig vara uniformerade nazi-trupper i full mundering. Det blir inte mindre märkligt av vad-han-nu-heter som spelar Budd i ”Kill Bill 2” är ledare för den här truppen och är precis lika sleazy som i just den filmen.

Tur att man iallafall har ett spännande liv när man sover;

Jag var del i en organisation av något slag som hade lärt sig se in i framtiden, och upptäckt att det inom några år skulle komma ett virus som kunde infektera både människor och digitala nätverk och att detta i sin tur skulle lägga grunden för ett nästan stereotypt ondskefullt imperium.

Vi var dom enda som visste detta, så vi började utbilda två agenter som skulle skickas in i framtiden för att hindra detta.

(Ja, jag vet att logiken brister redan där. Hur hindrar man något genom att åka till en tid när det redan är etablerat?)

Anyway. Vår första agent skickades iväg och hördes aldrig mer av, så senare blev även jag ivägskickad... till ett dysterst Film Noir-likande landskap där ett enormt högt torn vakade över en totalt dominerad befolkning.

Upp i tornet gick färden, och det var en dataspelsliknande utmaning där jag var tvungen att undvika talande rörelse-detektorer (som pratade med engelsk accent av någon anledning), hjärntvättade slavar och allt man kan tänka sig från en b-kopia av en Bondfilm.

När jag väl kom till takvåning i tornet kom det som hade varit en snygg plot-twist i en film; det var den första agenten vi skickade in i framtiden som blev bärare av det här viruset, och det var likaså han som blev Evil Overlord och höll hov i sin lyxigt inredda svit.

Kommer inte rikrigt ihåg exakt vad som hände sedan, mer än att jag gjorde någonting som satte igång en kedjereaktion i tornet, och jag var tvungen att mig ner hela vägen igen och tillbaka till tidsrese-portalen

Oh my.. efter några lugna nätter var dom bisarra drömlandskapen tillbaka igen med full kraft, och utmanar vem som helst att försöka djuptolka det här:

Jag hade fått jobb som något slags ledsagare eller assistent åt en ung, blind buddhistmunk, och skulle hjälpa honom genom sin pilgrimsresa för upplysning. Av någon märklig anledning gick den här resan upp till fjällen, där målet var en backhoppnings-tävling som den unge munken tvunget skulle se.

Exakt *hur* han skulle se tävlingen när han ju var blind? 

Ja, det undrar jag också.

När vi kom fram var det dock dåligt väder med dimma och blåst, så backhopparna blåste iväg från banan och slog ihjäl sig en efter en, och det föll nu på mig att förklara det här för min blinda munk på ett sätt så att han inte blev för upprörd och därmed förlorade sitt inre lugn.

Minusgrader.

Livsfarligt hala gator.

Snöstorm.

Halsont.

Huvud fyllt med bomull.

Jobbstress.

Tentaångest.  

My life, U can has it.